Julbadet var något som hela gårdens folk åtog sig på julaftons eftermiddag innan man satte sig till bords och åt Julafton. Ofta var julbadet den enda gången på året som man verkligen tvagade hela kroppen. ”Till jul badade man, vare sig det behövdes eller ej”.

 

 

Ett stort kar ställdes fram i antingen brygghus, bagarstuga, eller i köket. Huvudsaken var att det fanns nära tillgång till varmvatten som man värmde i kittlar och grytor. Själva karet var ofta ett stort bykkar som man normalt använde för tvätt ”Bykning”. Eller ett bryggkar som användes vid bryggning av öl och svagdricka.

 

Turordningen för själva badandet följde en strikt hierarkisk ordning. Först badade Husbonden därefter frun i huset. Näst på tur stod döttrarna i familjen och därefter sönerna, den äldsta först och sen i fallande ordning. Härefter var det tjänstefolkets tur. Pigorna först och till sist drängarna.

 

Med tanke på att man inte bytte ut badvattnet efter varje person utan endast fyllde på någon kittel med varmvatten för att värma på och ersätta det som stänkts ut, så kan man ju knappast undgå att fundera en smula på om badet över huvud taget var till någon gagn för siste man.

 

Numera framlidne Professorn och folklivsforskaren Jan-Öjvind Swahn beskrev detta badvatten i ett julkåseri i radio på 80-talet: "En gråbrun oljig hinna av skum, som tycktes levande av all simmande ohyra däri”.

 

I samband med julbadet förekom i äldre tradition att far i huset intog ett antal snapsar. Det började redan tidigt på morgonen med ”Ottesupen”. Man kan lätt förledas att tro att denna intogs på juldagens morgon inför julottan, men så var inte fallet. Inför kyrkobesöket intogs inga starkvaror, men däremot efter julottan ute på kyrkbacken var det många fickpluntor som vandrade runt innan man for hem.

 

Näst på tur kom ”Gårdssupen” som intogs vid lunchtid för att bringa tur och välgång över gården och dess folk under julen. Sedan var det dags för ”Loppesupen” som intogs när man klädde av sig och förberedde sig för badet. Kanske i förhoppning om att eventuell ohyra skulle bli avskräckt inför stundande bad.

 

När man väl satt i karet och skulle skrubba sig var det dags att inta ”Lögesupen”. När man klev ur karet och skulle torka sig så kom ”Torkesupen”, tätt följd av ”Skjortesupen”, i samband med att man tog på sig den rena helgdagsskjortan.

 

 

Även om man beaktar att dåtidens brännvin var mer utspätt än i våra dagar och oftast höll en styrka som sällan överskred 30 %, så kan man inte annat än förmoda att far i huset var gravt salongsberusad redan innan han satte sig till bords för att intaga påföljande ”Julesup”, ”Grytesup” och avslutande ”Aftonsup”.

 

Man kan väl konstatera att allt inte var bättre förr! Även om man har goda intentioner för miljön och att göra besparingar, så rekommenderas att man inte delar badvatten. 

 

                                                                                              Avslutningsvis vill jag bara tillägga att det finns utmärkta alkoholfria drycker som alternativ under julfirandet.

 

Med detta ber jag att få tillönska alla en riktigt God Jul!